Blandekonomin #10: Om Keynes och keynesianism
Och lite om varför socialdemokratin aldrig har varit nyliberal
Slutspurten med avhandlingen är här och det är redigering, redigering och lite mer redigering som gäller. Allra mesta redigeringen är egentligen inte att skriva om text, utan att fundera på hur ämnena som behandlas hänger ihop med varandra och är kopplade till de empiriska bidragen. Det är nyttigt men inte särskilt roligt. I slutet av året ska jag dock vara disputerad och klar.
Keynes och svenska modellen = sant?
En fundering som har följt med i projektet länge är vad den svenska modellen och keynesianismen hade för koppling till varandra. Det tas ibland för givet att de kan vara en och samma sak. Den första historiska översikten över 1900-talet när det gäller ekonomisk teori och politik man stöter på när man läser ekonomisk historia, statsvetenskap eller nationalekonomi är ofta att det mellan 1930 (ca) och ungefär 1980-1990 i Sveriges fall (1970-1980 i Västeuropas och USA:s fall) var keynesianismens tidsålder. Den övergripande principen har kommit att tolkas som full sysselsättning via statliga stimulanser av efterfrågan.
Under efterkrigstiden och särskilt under 1950-talet började det som har blivit känt som “svenska modellen” formas. Saltsjöbadsavtalet från 1938 är en del, men lika viktig är Rehn-Meidnermodellen och dess fokus på arbetsmarknadspolitik och produktivitetsfrämjande lönesättning. Det övergripande målet var full sysselsättning och låg inflation. En rolig detalj i sammanhanget är att trots att LO-ekonomerna Rudolf Meidner och Gösta Rehn har givit namn åt modellen arbetade de relativt kort tid tillsammans. Rehn gick vidare till finansdepartementet, sedan OECD och Stockholms universitet. Meidner stannade vid LO:s utredningsavdelning.
Är det samma sak? I båda fallen fanns strävan efter full sysselsättning i både teoretisk och politisk mening. Så långt syns klara likheter. Men Rehn-Meidnermodellan byggde på en ganska stram syn på finanspolitiken så att fackföreningsrörelsen inte fick alltför svårt att hålla lönekraven under kontroll. Med priskontrollerna under andra världskriget hade hela ansvaret legat på facket att hålla tillbaka lönerna. Det lasset beskrevs av Rehn som alltför tungt att dra. Staten behövde göra sin del och samtidigt bygga en positiv relation till medborgarna.
Det gjordes bättre genom friare ekonomiskt utbyte, men i gengäld fick staten både beskatta för att hålla inflationen i schack och omfördela resurser till social välfärd. Penningpolitiken var vid den här tiden mindre betydelsefull i att stabilisera ekonomin. När de privata bankerna ville göra sig av med statsobligationer efter kriget fick Riksbanken dessutom som uppgift att köpa upp dem, vilket ledde till att den lågräntepolitik som inletts under 1930-talet fortsatte.
Gösta Rehn var nog på många sätt mer liberal än Rudolf Meidner. Hans tankar om statens uppgift liknar i viss mån även vad Folkpartiets ledare Bertil Ohlin uttryckte om sin egen politiska uppfattning: radikal liberalism. Nationalekonomen James Crotty skriver om Keynes idéer som en form av liberal socialism. Det är långt utöver att endast handla om efterfrågestimulanser. Keynes ville forma ett nytt ekonomiska system som gjorde upp med den gamla laissez-faireliberalismen. Så långt tänker jag att Rehn och Ohlin var keynesianer ungefär på samma sätt som Keynes själv. De befann sig i en tid där liberalismen verkligen omprövades.
När alla blev keynesianer
Det svåra kommer egentligen senare. På 1960- och 1970-talen. Historikern Bo Stråth skriver i den excellenta boken “Mellan två fonder: LO och den svenska modellen” att keynesianismen liksom kanoniserades på 1960-talet. Den blev något den aldrig egentligen hade varit ens på 1930-talet. Sverige införde nya budgetprinciper som skilde på drift och kapital, men stimulanserna var aldrig större än att arbetslösheten höll sig runt 10 procent.
Bertil Ohlin var dessutom kritisk mot Gunnar Strängs reformering av budgeteringen på 1950-talet till att räkna ihop alla utgifter och inkomster inom samma ram. Istället för att låta kapitalbudgeten leva sitt eget liv. Det innebar enligt honom att staten i praktiken övergav principen att kunna låna till investeringar. Socialdemokraternas svar blev så småningom att de nyinrättade allmänna pensionsfonderna kunde bidra med kapital till bostadsbyggande och företagande.
Det är som upplagt för 1970-talets, och vidare, politiska strider när de här vägvalen utkristalliserar sig: Fondsocialism! Åtstramningspolitik! Borgerliga partier skapar bara skulder och underskott! Den som är satt i skuld är icke fri!
På samma tema som Stråth, fast i samtiden år 1967, skrev nationalekonomen Axel Leijonhufvud om “Keynes och keynesianerna”: standardmodellen i keynesiansk makroekonomi verkar sällsynt oanvändbar för att tolka Keynes idéer. Att det enda Keynes skulle ha bidragit med till nationalekonomin var att löner inte anpassade sig tillräckligt snabbt till en ny marknadsjämvikt räckte inte på långa vägar för att sammanfatta tankegodset.
Det här är samma tid som den svenska modellen börjar omförhandlas. Bo Stråth skriver om den radikala kritiken mot det som hade varit självklart i modellens verktyg för att öka produktiviteten: flytta dit jobben finns (flyttlasspolitiken), utslagning av företag som inte kunde betala konkurrenskraftiga löner och den strama finanspolitiken. (Personligen tror jag att det är här, inte i nyliberalismen, man ska söka svar på varför Socialdemokraterna av idag har så svårt att omvärdera sin stränga syn på statsfinanserna. Den har gått i arv länge. Men det är en sak att föra en stram finanspolitik när arbetslösheten pendlar runt två procent, en helt annan när den aldrig sjunker under sju.)
Leijonhufvud menar att keynesianerna teoretiskt sett hade vattnat ur Keynes tankar. Stråth skriver om mittenpartierna, Centerpartiet och Folkpartiet, och deras skjuts mot kanalisera vänstervågens ekonomiska kritik till egen politik. Även Moderaterna kritiserade i början av 1970-talet Socialdemokraterna för att föra en “kameral politik”. Jag har själv undersökt nationalekonomers kritik mot Gunnar Sträng för vad de uppfattade som för stram finanspolitik. Vid den här tiden är det nog ganska tydligt att svenska modellen och keynesianismen hade blivit två skilda saker.
Helt plötsligt var alla i oppositionen keynesianer, eller åtminstone användes keynesianism för att kritisera den svenska modellen. Det skulle också kunna tolkas som en förklaring till varför keynesianismen sedan försvann ur den ekonomisk-politiska tankevärlden: socialdemokratin valde svenska modellen över keynesianismen och borgerligheten gick i nyliberal riktning mot slutet av 1970-talet.
Tre olika teoretisk-politiska inriktningar
Men om keynesianism och Keynes inte måste stämma överens med varandra, kan man inte säga att Keynes tankegods skulle kunna omtolkas? Om det som egentligen försvann på 1980-talet var den keynesianism som hade vuxit fram under efterkrigstiden, och fick någon sorts ikonisk status under 1960-talet, finns det skäl att tänka så. Och då framträder egentligen tre olika teoretisk-politiska åsiktsinriktningar:
Liberal socialism/radikal liberalism: närmast Keynes. Huvudsyftet är att göra upp med laissez-faireliberalism och skapa ett ekonomiskt system som inte bestraffar underskottsländer till att tvingas in i negativa spiraler av nedskärningar, arbetslöshet och ännu större nedskärningar. Det är så totalitära idéer får fäste i en befolkning. Den största välsignelsen, som Keynes skriver i General Theory, är en räntepolitik (penningpolitik) frisläppt från internationella begränsningar och ett nationellt investeringsprogram. Investeringarna måste räcka till att sysselsätta hela befolkningen så att både individ och samhälle kan nå sin fulla potential.
Rehn-Meidnermodellen/svenska modellen: bygger på att full sysselsättning redan har uppnåtts och att det finns en stat med inställningen att upprätthålla det som samhällsekonomiskt mål. Utifrån detta måste flaskhalsar tas bort så att den fulla sysselsättningen inte leder till oönskad inflation. För att friheten för arbetsmarknadens parter att förhandla lönerna, under de här förhållandena, inte ska leda till ensamt ansvar för inflationsbekämpningen måste staten dela ansvaret genom stram finanspolitik.
Keynesianism: kan betyda flera olika inriktningar. Neoklassisk syntes bygger på Keynes idé om efterfrågan som central för den ekonomiska aktiviteten, men kombinerad med neoklassiska jämviktsmodeller. Post-keynesianism ligger närmare Keynes ursprungliga idéer och brukar påpeka marknaders inneboende instabilitet. Det finns också särskilda politiska inriktningar som pekats ut som keynesianism: John F. Kennedys tillväxtkeynesianism (!) som främst byggde på skattesänkningar och Reagans militärkeynesianism i slutet av Kalla kriget. Problemet i det sistnämnda är närmast att allt och inget kan vara keynesianism bara det innebär någon typ av stimulans för ekonomin. Ibland har det kallats vulgärkeynesianism.
Upplagt för nya tolkningar
Det börjar kanske klarna lite här. Om Keynes, keynesianism och svensk modell kan ses som olika saker men samtidigt har en gemensam tidslinje är det inte konstigt att de har blandats samman. Det finns ju likheter trots allt. Men analytiskt finns det en poäng att dela upp dem. Inte minst för att “den keynesianska eran” inte alltid var så keynesiansk i radikal, liberal mening. Det behöver inte innebära att det inte fanns keynesianska inslag. Det är inte antingen eller och ett tankegods behöver inte genomföras till hundra procent för att det ändå ska kunna dominera en tidsålder.
Det riktigt svåra med den keynesianska eran är istället dess fall. Snarare var det efterkrigstidens ekonomiska modell som föll. De keynesianska tankarna finns ju kvar. Keynesianska ekonomer finns kvar. Men en keynesianism av idag kommer inte se likadan ut som den gjorde då. Innebär det att en ny tolkning inte är keynesianism? Nej, skulle jag säga. Om det som föll under 1980-talet i själva verket var en modell av Keynes finns alla möjligheter att nya tolkningar dyker upp och börjar dominera det ekonomisk-politiska tänkandet igen.