Blandekonomin #5: Om valutapolitik
Låt oss inte diskutera euro igen.
Oklart om man ska kalla det en debatt, men några inspel (här och här) har kommit om att det kanske vore bra för Sverige att byta ut kronan mot euro nu. Argumenten för har bland annat varit att när vi ändå håller på med andra stora politikförändringar som att gå med i Nato borde vi av bara farten göra en till, eller att det är viktigt att stärka EU som politisk union i en osäker tid.
Bakgrunden till den mycket korta diskussionen verkar dock i första hand utgå från att den svaga kronkursen har gjort att en del pengar har förlorats för investerare. Det i sig är inte förvånande, men inte heller något som bör leda till att man byter valuta. Ett sådant beslut likt detta har konsekvenser för hela samhällsekonomin.
Ett annat argument som spelar in i samma diskussion har varit att en svag krona gör att vi importerar onödigt mycket inflation från omvärlden. Här ringer det en klocka. Precis samma argument användes på 1980-talet och början av 1990-talet när inflation var ordet för dagen. Det var bland annat därför växelkursen låstes så hårt efter superdevalveringen 1982 och drogs till sin spets 1992 - för att valutapolitiken skulle inriktas på att hindra import av inflation. Om det är ett ohyggligt svårt företag att använda växelkursen som inflationsbekämpare kan man läsa både Kjell-Olof Feldts, Bengt Dennis och många andras memoarer för att få reda på. I en ekonomi som den svenska, som inriktats på att vara mycket exponerad mot omvärlden, skulle jag säga att det är i princip omöjligt.
Det kan teoretiskt beskrivas som ett trilemma. Under 1960-talet utvecklades det här till en modell som också brukar kallas "Mundell-Fleming-modellen” efter sina upphovsmän Robert Mundell och Marcus Fleming. Enligt modellen bestod valen inom den ekonomiska politiken under deras tidsperiod av tre oförenliga tillstånd: fria kapitalrörelser, fast växelkurs och självständig ekonomisk politik. Alla tre kan i sig vara önskvärda men det går i princip bara att kombinera två av dem. I Sverige har vi sedan 2003 valt fria kapitalrörelser och förhållandevis självständig ekonomisk politik.
Även om modellen har ett antal årtionden på nacken är den användbar som idealtyp. Grovt generaliserat är det de här tre ytterligheterna vi väljer mellan. Om vi dessutom tänker bort fria kapitalrörelser som något givet (vad jag vet finns ingen politisk kraft som förespråkar kapitalregleringar idag) är det ett val mellan fast växelkurs och självständig ekonomisk politik.
Det är dock här det blir knepigt. Dels för att euron inte är ett system av fasta växelkurser som fanns på 1960-talet, utan en helt egen valuta. Dels för att Sveriges linje inom EU länge har varit att motarbeta alla förslag om gemensam expansiv finanspolitik. Ska eurosamarbetet fungera finns det ingen annan väg. I trilemmat är valet därmed valutan och den självständiga ekonomiska politiken gentemot övriga världen. Även om det innebär att Europeiska centralbanken då och då måste styra över kapitalflödena och tillåta underskott. Det lärde oss eurokrisen. Men frågan är kontroversiell även i euroländer i norra Europa och det finns fortfarande ingen långsiktig lösning på plats.
Den tyska ekonomen Dirk Ehnts skrev på Twitter att det finns tre möjliga vägar för eurozonen att välja på framöver: 1) gemensam upplåning och gemensamma obligationer, 2) avskaffa stabilitetspakten för gott eller åtminstone göra om den till mindre strikta budgetregler, 3) akuta krislösningar. För tillfället är det nummer tre som gäller.
Det är samtidigt rätt svårt att se behovet av euro i Sverige. Tack vare så kallade swap-avtal med Federal Reserve om utlåning av dollar kan vi klara oss bra med vår egen centralbank även vid svåra ekonomiska kriser. Industrisatsningarna i norr gynnas av en billig valuta. Vill man ändå undersöka en förändring av växelkursarrangemanget kan man fundera på Danmarks modell av en bunden växelkurs till euron. Det ger friheten att binda loss om det skulle visa sig att ekonomin får betala ett för högt pris för att hålla växelkursen fast.
Läser man den före detta riksbankschefen Lars Wohlins memoarer (som man gör om man är doktorand och letar efter olika aktörers reflektioner), är en av hans minnesbilder att euromotståndet bland nationalekonomer i Sverige berodde på just hur skrämmande hög kostnaden kunde bli. Den kostnaden kommer alltid behöva räknas in när man gör vägval i valutapolitiken.