Det har dragits en del historiska paralleller här i Blandekonomins korta existens. Parallellerna kommer fortsätta, men på senare tid har det slagit mig att det finns mer knepigheter med historiska jämförelser än man kan tro. Det kan till och med bli en självuppfyllande profetia i att låsa sig vid särskilda historiska förlopp.
Ekonomer anklagas då och då av andra samhällsvetenskapliga forskare för att vara omedvetna om sina ideologiska ställningstaganden. Men hur är det med historiker? Är de medvetna om vilka paralleller de drar och i vilket syfte? Jag är i färd med att läsa nationalekonomen Clara Matteis fantastiska bok The Capital Order och en av hennes teser är att historiker är lika involverade i att forma kollektiva uppfattningar som ekonomer. Inte minst i vilka historiska exempel som väljs eller vilken historieskrivning som blir allmänt accepterad i återberättandet av ett visst förlopp.
Matteis eget exempel är att den typen av åtstramningspolitik, som ofta har kopplats samman med nyliberala strömningar på 1980-talet, i själva verket uppstod efter första världskriget. När de krigförande länderna och deras grannar med drakoniska åtgärder skulle återanpassas till vad som uppfattades som normalläget innan kriget (en bra presentation av boken finns här). Hon menar helt enkelt att det finns en kortsynthet i att känna igen idéer som återvinns och kommer tillbaka i ny form. Liknande paralleller har dragits av Barry Eichengreen, Quinn Slobodian och Jamie Martin (som jag inte har hunnit läsa, men tänkte göra).
Jag känner mig träffad av Matteis kritik. Men på ett bra sätt. För det är viktigt att fundera på vilka historiska exempel man lyfter upp och på vilket sätt. Inte minst har mitt grävande i 1970-talets ekonomi ställt många förutfattade meningar jag hade på ända. Mer och mer verkar det orimligt att se hela perioden 1930-1990 som en enda lång keynesiansk era. Både Aaron Major och Avner Offer/Gabriel Söderberg har visat att de idéer som Mattei lyfter fram från 1920-talet sedan levde vidare efter andra världskriget i centralbanker och internationella finansiella institutioner. Det som ibland framställs som en era av konsensus kan istället ses som en ständig dragkamp mellan nationella regeringar och internationella organ. Ibland också mellan regeringar och de nationella centralbankerna. Den konflikten spelas upp om och om igen och pågår även nu.
Någonstans är det kanske en lång historia av vad den moderna kapitalismen går ut på. Ska den fungera på global nivå behövs någon typ av regler. Men reglerna ställer också till det för nationella ekonomier och leder till politiska motsättningar som sedan måste hanteras. Konflikten inom det här ekonomiska systemet går antagligen aldrig att bli av med. Den var dessutom väldigt uttalad just under 1920-talet och även 1970-talet. Det senare exemplet har diskuterats av både Wolfgang Streeck och Adam Tooze. Kanske är vi inne i en sådan period igen när dragkampen blir mer synlig?
För att förenkla historieskrivningen sätts gärna etiketter på olika perioder. Jag ramlade nyligen över ett roligt exempel. Som syntes ovan är 1920- och 1930-talen i ropet och har varit åtminstone de senaste tio åren. Just den perioden verkar också vara någon typ av nollpunkt i kristider. 1978 skrev SNS Konjunkturråd att “den värsta krisen sedan 1932” hade inträffat 1977. Samma parallell drog Lars Jonung om krisen 1992. Samtidigt beskriver Jonung hur de politiska beslutsfattarna i början av 1990-talet var så fastlåsta i att undvika att upprepa 1970-talets historiska förlopp att de inte såg 90-talskrisen för vad den var: en finanskrasch snarare än en inflationskris. De hade behövt 1930-talsparallellen men tog den inte till sig.
Samtidigt är det inte heller en politiskt okontroversiell parallell. 1930-talet tolkades av Keynes och samtida ekonomer med liknande utgångspunkter som en efterfrågekris. På 1960-talet skrev Milton Friedman och Anna Schwartz om krisförloppet till att det istället handlade om en kreditkris. Den nya historieskrivningen låg sedan till grund för Ben Bernankes forskning om 1930-talet (den han fick Nobelpris för) och så småningom hans innovation att låta Federal Reserve sänka räntor till negativa nivåer och genomföra stora stödköp av obligationer.
Jonungs idé 1992 var att tolkningen av 1930-talet skulle innebära flytande växelkurs och inflationsmål, det senare förespråkat av Knut Wicksell. Ut åkte Ernst Wigforss krispolitik i syfte att sänka arbetslösheten, trots att den var lika mycket 30-tal som Wicksells penningpolitik.
Det plockas alltså många russin ur olika kakor. Och historieskrivning kan säga väldigt mycket om samtidens syn på sig själv.
Jag har tidigare skrivit om att man inte kan använda historien som ett facit. Det är nog dessutom bra att kunna variera sina historiska paralleller. Men man slipper inte ifrån insikten att historieskrivning alltid kommer innehålla ett visst mått av minfält i sig. Det kommer sannolikt aldrig uppstå konsensus om hur en viss period ska definieras. Och händer det kommer snart någon och hävdar att man måste göra upp med historieskrivningen.