Blandekonomin är tillbaka. Jag vet inte exakt hur det har gått till, men ett stadigt, litet inflöde av nya prenumeranter har pågått under tiden det har varit tyst här. Välkomna!
Det är hösten 2023. En del har kanske firat kungens 50 år på tronen, men sysslar man med modern ekonomisk historia är ett annat 50-årsjubileum ännu viktigare. 1973 i oktober utbröt krig ut i Mellanöstern och vid årets slut beslöt de oljeproducerande länderna inom kartellen OPEC att lägga embargon på sin oljeexport. Produktionsfall, inflation och ekonomisk oro följde.
Ett före och ett efter oljekrisen. Det är nog svårt att överskatta den psykologiska effekten. Ibland när jag studerar krisen är det som att titta i en skrattspegel. Debatterna om miljön, hur inflationen bör bekämpas, hur industrin ska överleva om inte energiproduktionen ställs om snabbt har många likheter. Och ändå är det som att 1970-talet skrattar åt att vi inte har kommit längre.
Ren inbillning naturligtvis. Varje historiskt årtionde är sitt eget och har sina egna utmaningar. Men ett intressant perspektiv på oljekrisen som epokgörande kommer av att tänka på den som slutet på efterkrigstiden. Ungefär som jag tänker mig att vår nuvarande inflationsperiod kan bli slutet på den ordning som etablerades från och med 1973.
Efterkrigstiden hade inneburit fokus på industriell expansion och samförstånd mellan samhällets viktiga aktörer inom en ram som hade upprättats av krigets organisering. Det var en enorm social omvandling av samhället och tillväxt på nivåer som inte har uppnåtts här sedan dess, men också under ett ständigt hot om krig mellan två geopolitiska block.
Det var inte bara oljekrisen som gjorde det tydligt att något hade ändrats i världsekonomin. Redan innan hade flera finans- och valutakriser inträffat i olika industriländer. Ekonomisk forskning om internationalisering blev på modet. Internationalisering blev på 1990-talet istället översatt till globalisering. Det gick upp för beslutsfattare och experter att något som inträffade i land snabbt kunde sprida sig till grannländerna och därifrån över hela världen.
Med dagens mått mätt framstår det kanske som naivt att inte förstå detta. Då får vi som samtidsmänniskor tänka på att andra världskriget hade stoppat det mesta av världshandeln. Alla finansiella marknader var hårt reglerade. Jag har kanske skrivit det förut, men det tål att upprepas, 1960 var världshandeln tillbaka på samma nivå som den hade varit på 1920.
Kalla kriget gick mot sitt slut på 1970-talet (även om man inte visste det då). Kina var på väg uppåt som ett land att ekonomiskt räkna med. Trenden gick mot att avreglera, öppna upp, länka samman. Bland progressiva fanns det tankar om en världsregering, globala skatter och nationalstatens slut. Alla generationer som har blivit samhällsmedvetna någon gång mellan 1970 och 2010 har på något sätt präglats av den här historiska epoken.
Det går inte att säga att den är på väg att ta slut. Sådant vet man först med lite distans. Men att något har ändrats i hur världen fungerar är nog ingen överdrift. Ens att tala om ett slut på något är i sig ett tecken på att det råder förvirring om vad som gäller.
Finanskrisen 2008 var den första händelsen som skiftade trenden. Pandemin var den andra. Många forskare har skrivit om detta, bland andra två av mina favoriter, Adam Tooze och Helen Thompson i böckerna Crashed respektive Disorder.
I förlängningen lär det betyda att uppfattningar om hur världen fungerar också kommer att skifta. Blir det ett nytt kallt krig? Hur går det med den industriella expansionen i gröna industrier? Kommer vi lösa klimatfrågan? Hur ska man kunna kombinera globalisering med en känsla av trygghet för alla (oavsett nivå på ekonomiska resurser)? De här frågorna tror jag kommer följa med en bit in i framtiden och svaren kan bli definierande för vilka politiska krafter som formar vilka nya uppfattningar som skapas.
Men det kan också vara så att inga av de här frågorna blir relevanta. Det är kruxet med en ny epok, ingen vet vartåt den tar vägen.