Tänker mycket på politik och nu i veckan sammanföll tanken med ett samtal mellan de brittiska politikerna Theresa May, Rory Stewart och Alastair Campbell (länk).
Mays tid som premiärminister dominerades av Brexit. Stewart försökte utmana Boris Johnson men misslyckades. Campbell var spinndoktor till Tony Blair och en del av projektet New Labour. De har på ett sätt alla åkt ut ur politiken. Nu diskuterade de dess förändring. Den roligaste kommentaren fälldes av Stewart: för 20-30 år sedan var det den teknokratiska mitten, tankesmedjor och “exempel från Sverige” som alla ville ha.
Det är förstås spännande att kunna se sin egen kontext utifrån. Min minnesbild är ungefär densamma som den diskussionen kretsade kring. Det talades om att de stora reformernas tid var förbi. Vet inte om ni minns begreppet nudging, men det stod högt i kurs när jag började plugga på universitetet. Richard Thaler som myntade det fick nobelpris 2017, men innan dess hade tydligen David Cameron inrättat “nudging units” som skulle förändra människors beteenden och ersätta omfördelning som politiskt verktyg.
“Examples from Sweden” kan till exempel kokas ner till The Economists spaning från 2013 om Norden som “the next supermodel”. Allt var ganska apolitiskt, som Stewart beskrev det, den teknokratiska mitten verkade orubblig.
Varför tog det slut? May beskrev det som att all politik blev ekonomistisk. Tory-partiet visste priset på allt men värdet på inget (för att använda en känd fras). Intressekonflikter föll bort. Andra värden än de rent ekonomiska föll bort.
Det nämnde hon inte, men jag tror att det underskattades vilka politiska risker som fanns i att låta drivet efter att skapa marknader bli det dominerande politiska projektet i många länder. Det uppstod en dissonans i att omvandla allt större andel av samhällsresurserna till marknader, och samtidigt låta marknader slå ut människor så att de inte längre kunde delta i samhället på lika villkor. Finanskrisen 2008 borde ha blivit det varningstecknet, men det blev den inte. Istället har politiska debatten blivit allt ryckigare.
Juridikprofessorn Katharina Pistor skrev en briljant text på det temat hos Project Syndicate:
There are two big problems with this: finance is both dumb and dangerous. It is dumb because it can only read numbers, unable to understand, much less assess, difficult social problems or complex business or engineering strategies. And it is dangerous because the people at the helm of financial institutions think they are smarter than they are, which leads them to assume that they should steer the ship.
[…]
Financialization has become so deeply rooted that we seem to have unlearned politics. By blindly relying on price tags, we have deprived ourselves of the skills for building consensus and developing effective strategies that avoid imposing the greatest costs on people whose lives are not “priced in.” No one benefits more from this calamity than finance. But those returns cannot last indefinitely.
Det som kallas polarisering kan i mångt och mycket också relateras till detta: den teknokratiska mittens kris. Jag tror som Pistor, ska man hitta en ny konsensus måste man börja med att undersöka intressekonflikterna och drivkrafterna bakom de ekonomiska villkor som finns i samhället. Istället för att ignorera dem. Förr eller senare dyker de ändå upp, vilket inte minst Theresa May fick uppleva genom en kaotisk Brexit-process.
Politikens förändrade villkor är en intressant diskussion och den behöver fortsätta. Är glad att den som hos Campbell, May och Stewart förs av personer som själva har varit berörda. Hoppas någon plockar upp handsken även här.